Egentligen är det i första hand bildegenskaperna, och i andra hand handhavandet, som bestämmer hur bra en kamera är. Utseendet spelar ingen roll. Det är bara fåfängt att bedöma en kamera utifrån hur den ser ut.
På skärtorsdagen rullade jag och Gertrud in på expertbutiken vid Götaplatsen. En av de få butiker som säljer Leica i Göteborg. Specifikationerna på Leica D-lux 4 är frestande. Bättre vidvinkel, fler pixlar, snabbare sparning av RAW-filerna till minneskortet…
Kanske är det dags att överge sin gamla D-lux 3. Den släpptes ju trots allt 2006. Vanligtvis ökar ha-begäret när man får hålla kameran i handen. Med D-lux 4 var det precis tvärt om. Den kändes plastig. Precis som en Panasonic som någon har klistrat en Leica-logga på. Nu är det ju just det Leicas kompaktkameror är: Panasonic-kameror med Leica-loggor på. Leica gör optiken till många Panasonic-kameror och några förser de sedan med sin logga. D-lux 3 är inget undantag.
Tittar man på bilderna ser de tämligen lika ut. Troligtvis har min förmåga att konstruera till synes rationella argument utifrån känslomotiv antingen fått sig en törn eller gått på högvarv och slagit knut på sig själv.
Den gamla kameran är lika bra som den var när jag köpte den. D-lux 3 har inte blivit sämre för att Leica har släppt en D-lux 4 som är bättre. När inte ens känslorna drog i mig var det tämligen enkelt att lämna butiken utan ha-begär. Fåfängan har sparat mig 8000 kronor. Nu skall jag bara hitta fler dyra saker jag inte vill ha så blir jag rik som ett troll på nolltid. Kanske skall jag låta bli att köpa en lyxbil varje dag fram till semestern. Det blir många ”sparade” tusenlappar.
Pingback: Vilken väg väljer Leica? « Jöran Fagerlund
Hej Jöran
Hvis du vil spare endnu flere penge, kan du jo næste gang købe Panasonic LX3, da det er præcis det samme kamera og optik, som Leica producerer!
De bedste hilsner fra Danmark
Thomas
Jo jag funderade på en LX2 när jag köpte en Leica D-lux 3. Det är ju samma kamera. Den lilla läderväskan och Leica-loggan var det som gjorde att jag betalade de extra hundralapparna. Den gången gjorde fåfängan mig fattigare.
I Chile fick jag för första gången känna på ett gäng gamla Leicor, och då äntligen förstod jag – eller började nästan förstå åtminstone – varför folk är så kåta på dem. Avtryckarmekanismen, slutaren… lite som en laser. Ungefär. Den viskade fram fotot.
En riktig Leica vore kalas. Då pratar vi enorma summor för mig. Kompakterna från Leica är ju Panasonickameror med Leica-loggor. Fåfängt att betala mer för en röd prick och en läderväska. Men jag gjorde det.
Får se hur utvecklingen går med begagnade film-Leicor. Vore kul att testa. Vet inte om jag skulle använda den mer än den Hasselblad som ligger och skrotar. Har aldrig använt den. Vet inte om den funkar en gång. Det är klart en Leica har ju 35 mm film, Har varken tillgång till mörkrum eller skanner som passar Hasselbladarens 6 x 6 cm.
Det är bara att inse att det inte längre är framtiden som är digital utan även samtiden.