Folkpartiet har varken europapolitik eller EU-politik
Jan Björklund (FP) för debatten tillbaka till 1994.
Vänsterpartiet var inte ensamma att kampanja inför EU-parlametsvalet i lördags. Folkpartiets Jan Björklund var i Göteborg för att fira ”europadagen” på Kungsportsplatsen under paroller som ”Ja till Europa” och ”Vi tror på Europa”. Som om det skulle vara omdiskuterat huruvida Europa existerar eller att Sverige faktiskt ligger i Europa. Är det den geografiundervisningen som kommer med Folkpartiets skola är det värre än någon har förutspått. Det verkar som att Folkpartiets kunskapskrav inte gällde i skolan när de själva gick där. Tråkigt att de måste nöja sig med gissningar och tro.
Vad tog då Björklund upp i sitt kampanjtal för att rösta på Folkpariet i EU-parlamentsvalet den 7 juni? Han inledde med att dra tillbaka debatten till 1994 och pratade om EU som ett fredsprojekt där Sverige skall vara med. Jag har hela tiden i min enfald trott att vi hade en folkomröstning 1994 och att Sverige nu är medlemmar av EU och att valet den 7 juni handlar om vad de olika partierna och kandidaterna avser att göra i EU-parlamentet. Så tycks det inte vara för Jan Björklund. Han verkar fast besluten att vända tillbaka den opinion som har ångrat sig, eller vuxit upp och fått rösträtt, sedan folkomröstningen 1994 och nu ser att det mesta nej-sidan sade och väldigt lite av det ja-sidan sade stämmer med verkligheten.
Frågan om Sveriges medlemskap i EU avgörs av Sveriges riksdag, inte EU-parlamentet. Det borde minister Björklund veta.
Folkpartiets bensindrivna elverk. Klimatsmart? Miljövänligt? Bidrar till att Göteborg klarar miljökvalitetsnormen för luft? Skulle inte tro det.
Efter en stund gled argumentationen över till ännu en fråga som riksdagen avgör och som EU-parlamentet inte har något att göra med: Sveriges medlemskap i EMU.
De åhörare som orkade vara kvar fick sig en tårdrypande historia om hur finansminister Anders Borg (M) fick sitta i väntrummet utanför när EMU-ländernas finansministrar diskuterade åtgärdspaket mot finanskrisen. I ett lågt mummel rundade Björklund av med att den svenska regeringen förvisso inte hade någon annan åsikt än den finansministrarna innanför de lykta dörrarna hade kommit överens om. I praktiken spelade det inte så stor roll om Anders Borg satt tyst utanför eller tyst innanför dörrarna. Nu tycks inte alla ha förstått att det är viktigare att vara med i EMU och tycka likadant som alla andra för att kunna förändra utan vissa, som exempelvis Storbritannien, tycks tro att man kan ha en aktiv roll i att driva fram ett stimulanspaket även om man står utanför EMU. Som om det skulle vara viktigare att man faktiskt tycker någonting annorlunda än de andra för att kunna förändra.
Någonstans där inser jag att Folkpartiet varken har en politik för Europa eller EU. De vill bara vara med. Tro på EUROPA. De vill inte göra något väl på plats. Bara vara mest för EU av alla partier i Sverige. Då kan man ju inte börja ställa krav på förändring. Det kan ju tolkas som kritik och om man tror på Europa och till och med säger ja till Europa vill man inte vara kritisk.
Det vi bevittnade på Kungsportsplatsen var ännu en desperat dödsryckning från ett parti som har överlevt sig självt. De liberala hade stor betydelse för införandet av allmän rösträtt och borgerlig demokrati. Nu är de inte längre en samhällsförändrande kraft eller ens mittpunkten av borgerligheten. När Moderaterna framstår som det mest sansade borgerliga partiet blir de tre småpartierna desperata och intar extrema positioner. Folkpartiet flirtar med Sverigedemokratiska förslag om språktest, Centerpartiet närmar sig Frihetsfrontens syn på arbetsrätten, Kristdemokraterna skickar en kreationist till EU-parlamentet.
Vi kommer att se en inbördes kanibaklisering inom borgerligheten framöver och Vänsterpartiet måste vara på sin vakt för att inte gå i samma fälla efter valsegern 2010. Riskerna för ett tvåpartisystem har många pekat på. Riskerna med partier som desperat kämpar för den egna organisationens existens och företrädarnas heltidsarvoden utan att egentligen företräda några människor eller rörelser har det fram till nu talats tämligen tyst om.
Läs även Jonas Sjöstedts analys.
Flickr bilder
|
