Vilken väg väljer Leica?

Live Webcast on 9/9/2009 – The next Generation of Leica Cameras from leica camera on Vimeo.

I morgon 090909 presenterar Leica sina nya produkter. I förhandsinformationen presenteras dessa som banbrytande. Låt oss se om det bara är reklamsnack eller verklighet. Leica M9 har varit på gång en tid och valet av datum – 090909 – indikerar att den är med i morgondagens presskonferens som sänds live via Vimeo. För att se den måste man registrera sig.

Leica gör bra kameror och jag är nöjd med den lilla D-lux 3 som egentligen är en Panasonic-kompakt med Leica-logga. På den gamla goda tiden när jag framkallade film var jag vid ett par tillfällen nära att komma över en Leica M6 till ett rimligt (eller nästan rimligt) pris. Det blev aldrig av.

Det är tråkigt att Leica väljer samma väg som så många andra högkvalitetsmärken och siktar på att bli högstatus. Leica har aldrig tillverkat billiga kameror. De har gjort grejer med hög kvalitet för yrkesfotografer och entusiaster, med pris därefter. När japanska tillverkare introducerade autofokus och motordrift var Leica inte längre yrkesfotografens val. Leica satsade då på exklusiv design i dess värsta betydelse: uteslutande. Ett högt pris har ett värde i sig eftersom det exkluderar folkflertalet och kameran blir en lyxsymbol.

Samma sak har hänt med andra varumärken. Mont Blanc tillverkar fortfarande bra pennor men det är inte kvaliteten som sätter priset. Rolex var tidigt ute med tåliga vattentäta sportklockor i toppklass. När de blev omkörda i kvalitet och funktion satsade de på högt pris.

Jag avskyr exklusiv design. Inte bara för att det är föraktfullt och omänskligt utan, kanske, främst för att det är så fegt. Under mina år på Grafiska institutet och HDK kom det alltid, under våra grupparbeten kring exempelvis magasinsdesign, upp någon idé om att målgruppen skulle vara de där som är beredda att betala lite extra för kvalité. Så klart det blir succé om man riktar in sig på dem som vill betala lite mer än vad saker är värda bara för att de skall få något som andra inte har råd med.

Leica skulle kunna slå in på en mer inkluderande väg. En slags inklusiv design.Hög kvalitet, utbytbara linser, möjlighet att uppgradera för att få en digital kamera som håller – inte bara i betydelsen går inte sönder utan även tar bilder som står sig i konkurrensen – i decennier precis som deras analoga kameror.

Ett embryo finns redan. Exempelvis kan man lämna in sin M8 och få den uppgraderad till M8.2. Tyvärr är prissättningen helt fel. Leica tar flera tusen för ett bordsstativ som Manfrotto tar hundralappar för. Det tycks som om samlarna är viktigare än vi som faktiskt vill fotografera med en Leica. Leica M8 har redan släppts i en vit bergänsad upplaga ”Snow” och en grön ”Safari”. Den fotograf som betalar överpris för en grön kamera och sedan faktiskt tar den med på en safari är korkad. Kameran är inte tänkt att användas på savannen utan tänkt att ligga i ett bankvalv.

Leica har även en annan unik möjlighet till inklusiv design jämfört med exempelvis Mont Blanc och Rolex. Få kan se på texten om jag har skrivit den med en Mont Blanc eller en gammal reservoirpenna. Den som vill veta vad klockan är blir lika nöjd om jag slänger ett getöga på mobilen som om jag hade en guldrolex på armen. Tittar man däremot på ett foto taget med en Leica M6 och jämför med ett taget med en gammal Kodak Instamatic ser alla skilnaden.

Leica har möjlighet att välja en annan väg än den exklusiva och återgå till att vara en högkvalitetskamera med fotografen i centrum. I morgon får vi svaret vilken väg Leica väljer: fotografens eller samlarens väg.

Annonser

3 Comments

Lägg till →

  1. Tack för en välskriven text! (som är lätta hålla med om)

  2. Ahh, Leica, jag började fotografera med Leica M3, man fick ha en lös sökare för 21:an. Numera har jag bara Nikon (det enda som är nytt på dem är tejpen som de är lagade med) och en pärla, nämligen den Canadatillverkade Leica M4-2 med en 35:a. Men den används inte i dessa digitala tidevarv. Man jag kan ta fram den ibland och bli nostalgisk.
    Men Leicaflex var hemsk, trots att det var en äkta Leica. Snacka om att få ryggskott och att den kunde skärmma livet ur folk om man tog bilder utan att de var förvarnade om ljudet.
    Det bästa var ändå sökaren och, framförallt, Leicas objektiv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: