Mager plenadiskussion kring vad som gick snett i Köpenhamn när Energisession 2010 öppnade i Uddevalla

Sessionen inleddes med körsång.

Årets Energisession började lite magert. En diskussion, under ledning av Gröna Bilisters Jakob Lagerkranz ,  kring vad som egentligen hände under Köpenhamnstoppmötet och vad som komma skall hade utlovats. Det var intressanta föreläsningar men så mycket Köpenhamn var det inte, och några förklaringar till vad som gick snett gavs inte heller.  Martin Persson, Chalmers, redogjorde för processen kring köpenhamnstoppmötet och olika utsläppsminskningsmål. Sin forskarbakgrund trogen undvek han spekulationer och försök till förklaringar till varför det gick som det gick.

Martin Persson

Någon som däremot tog ut svängarna rejält var Svenskt Näringslivs Birgitta Resvik. Föga förvånade började hon i fel ände av problemet. Hon började med att se svårigheter för Sverige att ha kraftiga minskningsmål om inte andra länder har det. Kortfattat förordade hon mer av den marknadsfundamentalism och högerpolitik som låg bakom de rika ländernas bristande klimatambitioner vilket i sin tur orsakade sammanbrottet i förhandlingarna.

Svante Axelsson, SNF, framförde tanken att Sverige skulle gå före och bli en världsutställning som fossilfritt land. Genom kraftfulla minskningar i de rika länderna skapas i ett momentum i förhandlingarna. Detta fick Birgitta Resvik att protestera. Svenskt Näringsliv vill helt enkelt inte att Sverige skall gå före. Hon skyllde fiaskot i Köpenhamn på Saudiarabien, Venezuela, Bolivia och några till. Hon framförde andra märkliga synpunkter som att Bolivia protesterar mot patent av politiska skäl. Ja av vilka andra skäl skulle man driva det?

Birgitta Resvik

En vanlig bortförklaring till misslyckandet i Köpenhamn är att FN kräver koncensusbeslut. För det första är detta inte nödvändigtvis ett problem. Än mindre orsaken till kollapsen i Köpenhamn. Att alla skall godkänna avtalet sätter press på alla deltagare att komma med kraftfulla åtaganden. Det de rika länderna kom med var inget mindre än ett skambud. Kanske var det så att några länder obstruerade i Köpenhamn men ingen kan förebrå dem eftersom klimatet inte skulle räddas med de bud de rika länderna kom dragandes med. Dessutom handlar det inte bara om att fördela kostnader. En fjärdedel av minskningarna innebär besparingar som är lönsamma.

– I Köpenhamn förhandlade alltså världsledarna om att slippa få gratisluncher, sade Svante Axelsson.

Det är förvisso sant att klimatförhandlingarna är konstruerade så att alla skall godkänna avtalet men FN har tagit mängder av resolutioner med majoritetsbeslut. Det är inte önskvärt och en sådan process skulle dra ut på tiden, tid världen egentligen inte har. Om de rika länderna tar sitt ansvar inför Mexico och komma med realistiska bud – nollutsläpp 2020 eller så – och några länder då obstruerar kan FN dra frågan genom generalförsamlingen med majoritetsbeslut. Absolut inget bra alternativ men det är oanständigt av de rika länderna att försöka ducka sitt ansvar för sina låga klimatambitioner och skylla sammanbrottet på FN:s konstruktion.

Svante Axelsson

Något som anses positivt med fiaskot i Köpenhamn är att tvågradersmålet är inskrivet i slutdokumentet. Två stora problem finns dock med detta. För det första är det inte säkert att det räcker. Mer rimligt är att sikta på 1,5 graders ökning av medeltemperaturen eller uttryckt på ett annat sätt: en koldioxidhalt i atmosfären på 350 ppm. För det andra säger inte slutdokumentet något om med vilken sannolikhet man vill nå målet. Är vi beredda arr vidtaga åtgärder så att vi med 90 procents sannolikhet når målen eller nöjer vi oss med 10 procents sannolikhet?

Svante Axelsson berörde också en alternativ ingång i förhandlingarna. Istället för att prata om procentuella minskningar kan man se hur mycket fossil koldioxid vi kan släppa ut totalt sett om klimatmålen skall nås. Alltså samma resonemang som jag förde här på bloggen för en tid sedan.

Läs alla mina inlägg från Energisession 2010 och från  Energisessionen 2009.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Fler bilder:

2 kommentarer

Lägg till →

  1. karl-otto hultström 04 februari 2010 — 20:19

    Vet ni om, att Sverige står för 0,2% av de totala utsläppen av koldioxid? Så dämpa er lite ! Det vidriga USA och drömlandet Kina står tillsammans för ungefär 75 %. Börja jobba lite på dem istället för att jaga enskilda svenskar !

    • Jöran Fagerlund 05 februari 2010 — 00:59

      Det är ju för att vi är ett litet land. Du kan inte räkna så. Anser man att alla människor är lika mycket värda måste man räkna per capita. Svenskar släpper ut mer än kineser i genomsnitt.Amerikaner ännu mer.

      Dela in Kinas statistik i grupper om nio miljoner människor och jämför dessa grupper med Sverige får du se.

      Att USA på många sätt agerar vidrigt kan jag hålla med dig om men jag vet inte vilka drömmar du har som beskriver Kina som ett drömland. Är en enpartistat verkligen ett drömland för er Moderater?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: