Har Stockholm Pride blivit för mainstream?

Lars Ohly talar på HBT-festivalen i Göteborg 2007.

När Stockholm Pride idag öppnar väcks frågan om festivalen har blivit för Mainstream och vilken strategi HBT-rörelsen skall välja. Det är en viktig diskussion eftersom dagens kvävande heteronorm begränsar livsutrymmet för långt fler än HBT-personer. Precis som jämställdhetspolitik i första skedet har störst konkret betydelse för kvinnor har HBT-personers rättigheter störst direkt betydelse för alla som idag faller utanför normen. Samtidigt innebär ökad jämställdhet något positivt för män och en annan norm kring sexualitet och familjebildning ett framsteg även för monogama heterosexuella.

Elin Grelsson skriver läsvärt på SVD-debatt om heteronormens Bloggaren Svensson skriver ett läsvärt svar. De resonerar inte så olika trots att Grelsson vill utmana heteronormen och Svensson inte vill det.

Svenssons utgångspunkt är att det inte är konstigt, utan tvärt om rimligt, att majoriteten utgör norm. Problemen uppstår när normen diskriminerar. Diskussionen blir därmed bitvis överflödig eftersom dagens heteronorm uppenbarligen diskriminerar. Ett exempel på heteronormens negativa effekter är att HBT-personer inte får den vård de har rätt till.

Frågan kvarstår dock skall vi kämpa för en värld utan heteronorm eller en heteronorm som tolererar avvikande beteende?

Elin Grelsson konkretiserar inte hur heteronormen skall utmanas och vilken politisk strategi som skall ersätta det hon avfärdar som identitetspolitik som i praktiken innebär att normerna står oruckade.

Mainstreaming, eller jämställdhetsintegrering, som strategi handlar om att få in sin fråga i huvudfåran inte att täcka båda stränderna och ravinerna bortom stränderna. HBT-rörelsen, och miljörörelsen likaså, tjänar på breda konstellationer men kan inte, om de vill bli framgångsrika, låta de långsammaste bestämma takten.Det är inte BP som skall avgöra när det är möjligt att lämna oljesamhället och det är inte KD eller Dagen som skall bestämma när tiden är mogen för samkönade att gifta sig.

En position som gör att exempelvis KD:s partiledare, hycklaren Hägglund, inte dyker upp är nödvändig. När alla sluter upp har rörelsen tappat farten. (Eller segrat totalt men det krävs bara att man har varit vaken några timmar för att konstatera att så inte är fallet.) KD:s avhopp tyder på att Stockholm Pride fortfarande har sprängkraft och är en viktig institution på väg mot verklig demokrati i det här landet.

Läser också att Hans Linde tar över stafettpinnen som talesperson för Vänsterpartiet i HBT-frågor. Bra! Hans är en skicklig politiker och retoriker.

Läs alla mina inlägg om feminism, jämställdhet och HBT.

Bloggar: Jinge,

Media: AB1,2,3,4,5,6, GP1,2,3,4,5, DN1,2,3,4,5,6, SVD1,2,3,4,5,6, EX1,2, SVT,

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

5 Comments

Lägg till →

  1. Bryr mig inte om vad bögarna hålle på med ! Inte vad någon HBT-person gör heller. De får gärna hålla på med varandra men när de ger sig på småbarn går det för långt !
    Och bögarna ska inte få adoptera !! Eftersom de inte kan få barn själva måste väl naturen ha menat att de inte ska ha några heller. Ska det vara så svårt att förstå ?

    • Jöran Fagerlund 27 juli 2010 — 08:27

      De flesta adoptioner i Sverige görs av kvinnor och män som av olika anledningar inte kan få barn på egen hand. Vill du, Karl-Otto Hultström, och Moderaterna förbjuda även dessa att adoptera?

      • Jag menar n-vis inte en man och en kvinna. Jag menar att bögarna inte ska få adoptera. Stackars de barnen !

  2. Är det någon som inte är hycklare så är det väl Hägglund. Han står i alla fall för sina kristna värderingar, många andra politiker har tillfälligt avsagt sig dem för att kunna framstå som moderna och toleranta.

    Sedan kan jag inte ta ”pride” eller Riksförbundet för sexuellt likaberättigande på allvar efter incidenten för något år sedan då evenemanget i ett os av moralpanik förbjöd Karl Andersson att sälja sin tidning Destroyer (Oscar Swartz skrev om det: http://swartz.typepad.com/texplorer/2006/08/pride_piratpart.html). Pride kan säkert vara en rolig grej och ett evenemang behöver inte vara politiskt för att vara bra, men den ideologiska delen av pride är nog bara politisk korrektism numera och snarast ett hinder för ett mer upplyst samhälle.

  3. PRIDE, en festival för normupplösning – som möter berättigad kritik
    .
    Nu är det dags för det årliga PRIDE-spektaklet att invadera Stockholm. I media framställs det okritiskt som en kärleksmanifestation och all kritik mot jippot avfärdas på ett onyanserat sätt som homofobiskt hat.
    .
    I själva verket är motorn bakom PRIDE en liten klick HBT-aktivister, queerteoretiker och lesbiska ultrafeminister vars värderingar och metoder att torgföra dem troligen är främmande också för flertalet bland de sexuella minoriteter man säger sig företräda. Deras krav stannar inte vid att bemötas med tolerans från det heterosexuella majoritetssamhället. Målsättningen är att riva ned alla normer och att peka ut de dryga 90% av medborgarna som ser den heterosexuella kärnfamiljen som den naturliga samhällsnormen som fördomsfulla bakåtsträvare.
    .
    Och om någon ur denna stora grupp dristar sig att bryta den politiska korrekthetens repressiva tystnad och meddelar avvikande uppfattning om exempelvis spektakel som PRIDE eller efterfrågar en förutsättningslös diskussion om homoadoptioner, då påklistras vederbörande omedelbart homofobens, högerextremistens och hatbrottslingens stigmata. Med diskrimineringsparadigmet som förevändning gör HBT-rörelsen inte bara anspråk på tolkningsföreträde i alla familje- och relationsnormativa frågor, man har i princip helt lyckats ersätta dialog med monolog.
    .
    Det är ett demokratiproblem att det offentliga samtalet begränsas av en queerhegemoni som inte återspeglar värderingarna kring dessa frågor ute i samhället. När den demokratiska dialogens dörrar stängs ökar också risken för polarisering och politisk frustration och för att kritiken i stället tar sig andra och mer otrevliga uttryck. En sådan utveckling drabbar förstås främst HBT-personera själva. Även om hot och våld som utomparlamentariska åsiktsyttringar inte kan försvaras finns det samtidigt en cynism i att bidra till att sådana stämningar byggs upp och sedan använda enskilda människors martyrskap som slagträ för den egna saken.
    .
    För HBT-rörelsens militanta kärntrupper tycks inget mellanting finnas mellan det normupplösta queersamhället och ett där man stenar homosexuella till döds, ingen skillnad göras mellan konstruktiv kritisk dialog och hatisk fobi. För att vara en grupp som valt regnbågsflaggan som symbol är detta ett synsätt märkvärdigt befriat från nyanser.
    .
    PRIDE skapar också en mycket märklig (men förhoppningsvis inte representativ) bild av sexuella minoriteter som ett gäng exhibitionistiska och ultrapromiskuösa freaks. För den som inte har någon person från en sexuell minoritet i umgängeskretsen och saknar andra referenser än PRIDE att bygga sina intryck på är risken stor att eventuella negativa åsikter förstärks snarare än de bryts ned. I så fall har ju PRIDE motverkat sitt eget syfte, om nu inte syftet bara är att provocera det heterosexuella majoritetssamhället förstås.
    .
    Läs gärna mina artiklar på Newsmill också:
    .
    http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/26/vaga-vagra-prajda
    .
    http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/15/med-konsneutral-aktenskapslag-offrar-vi-barnen-pa-den-politiska-korrekthetens-alt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: