Atombomberna överlevde Ingalill

Vetgirig. Ingalill läste gärna tjocka rapporter. 6 augusti 2007.
Vetgirig. Ingalill läste mycket och förmedlade sina kunskaper. 6 augusti 2007.

Fredskämpen Ingalill Andersson har lämnat oss. Hon närde en dröm att se den sista atombomben skrotas. Nu blev det inte så. Atombomberna överlevde Ingalill. Hon fick dock uppleva en fredsrörelse som flera gånger växte sig stark.

Den 15 februari 2003 demonstrerade 20000 personer i Göteborg mot USA:s krigsplaner.
Många. Den 15 februari 2003 demonstrerade 20000 personer i Göteborg mot USA:s krigsplaner.

Stockholms­appellen mot svenska kärnvapen var Ingalills första fredsengagemang. I fredsmarschen till Ullevi den 15 maj 1982 deltog 70000 personer. Demonstrationerna mot USA:s invasion av Irak 15 februari 2003 samlade 20000 personer i Göteborg.

Ingalill fick även uppleva att Vänsterpartiet levererade lokal parlamentarisk politik för freden när Göteborgs Stad, på Vänsterpartiets initiativ, anslöt sig till organisationen Borgmästare för fred. Vi har även föreslagit en bojkott av israeliska varor och ett vänortssamarbete med Palestina.

Dödsbudet nådde mig i förra veckan via fredsrörelsen. Eftersom jag var med barnen på sportlov hos mina föräldrar i Dalarna hade jag inte tillgång till mitt bildarkiv och jag valde att vänta med att skriva till idag. Förutom bilder från Hiroshomadagen publicerar jag här en intervju med Ingalill jag gjorde åt Vänsterpress 2003 med anledning av Ingalills 50 år som medlem i partiet:

Ett liv i fredens och socialismens tjänst

Den 6 augusti 1945. Solen har gått upp för ett par timmar sedan. Piloten på B-29 Enola Gay styr in över Hiroshima. Klockan 08.15 detonerar den första atombomben på 580 meters höjd och 75 000 liv släcks i ett ögonblick. Fram till idag har den endaste bomben troligen skördat 200 000 liv då människor fortfarande dör av den radioaktiva strålningen.

Den 6 augusti 1945. Solen gassar över Göteborg. Ingalill Andersson är 14 år och ute och plockar skogshallon tillsammans med sin mor – Terese – när tystnaden bryts av Ingalills far – Ernst – som kommer rusande över kullarna.

Fet. Bomben som släpptes över Nagasaki vägde 4,5 ton. Dess diameter på 1,2m och längd på 3,5m gav upphov till kodnamnet ”Fat Man”. 1,2kg plutonium lösgjorde energi motsvarande 21 000 ton TNT. Den något mindre bomben över Hiroshima var 3m lång, 0,7 m i diameter, vägde 4 ton och 0,85kg uran frigjorde energi motsvarande 15 000 ton TNT.
Fet. Bomben som släpptes över Nagasaki vägde 4,5 ton. Dess diameter på 1,2 m och längd på 3,5 m gav upphov till kodnamnet ”Fat Man”. 1,2 kg plutonium lösgjorde energi motsvarande 21 000 ton TNT. Den något mindre bomben över Hiroshima var 3 m lång, 0,7 m i diameter, vägde 4 ton och 0,85 kg uran frigjorde energi motsvarande 15 000 ton TNT.

– ’Kriget är slut. De har fällt en atombomb’ skrek han och vi jublade av glädje, berättar Ingalill när Vänsterpress träffar henne i hennes lägenhet på Guldheden i Göteborg.

– Dagen efter läste vi i Göteborgs-Posten att en kärnladdning, inte större än en tändsticksask, skulle räcka att driva hela Sverige. Och det trodde vi ju ett tag, fortsätter hon med en bekymrad min.

– Sedan började vi se konsekvenserna av det vilket gjorde att jag tidigt tog ställning mot kärnvapen.

Barndomen är något som återkommer under hela intervjun. Ingalills far gick som 17-åring med i partiet när det bildades 1917 och jobbade hela sitt yrkesverksamma liv som expeditör på partiexpeditionen. Hennes mor var också kommunist i hela sitt liv.

– Min far var mycket engagerad för de Spanienfrivilliga som skulle åka ner som soldater i inbördeskriget 1936–1938, säger Ingalill

– Min mor var engagerad i en förening som hette Svenska kvinnors hjälp till Spaniens folk som bland annat utrustade ett sjukhus. I detta fanns jag med och hörde hur folk talade: ’om det blir fred’, ’måtte de segra’, fortsätter hon.

I skolan, under andra världskriget, var Ingalill engagerad i en insamling för att hjälpa barn i Leningrad.

– Det var naturligt att man både som vuxen och som barn skulle ta ställning mot kriget och för freden.

Alltid på plats. När Ingalill var tre år bar hennes far henne på axlarna i förstamajdemonstrationen och sedan dess har hon aldrig missat en demonstration.
Alltid på plats. När Ingalill var tre år bar hennes far henne på axlarna i förstamajdemonstrationen och sedan dess har hon aldrig missat en demonstration.

När hon sedan blev medlem i partiet för 50 år sedan var det naturligt för Ingalill att engagera sig i den pågående namninsamlingen Stockholms­appellen mot svenska kärnvapen.

Hennes kommunistiska hållning har hela tiden skapat friktion i andra sammanhang.

– Våra motståndare ville få det till att vi kommunister engagerade oss i fredsrörelsen för att tillskansa oss själva positioner.

– Jag har alltid försökt bära det med heder. Visa att jag är uppriktig i mina intentioner i fredsarbetet. Det har känts, hela tiden sedan barndomen, att jag som kommunist behövt vara mer hederlig och reko än andra för att bli bemött på samma sätt som de, säger Ingalill och återvänder till barndomen.

– Under finska vinterkriget kartlade man kommunister och polisen gjorde husrannsakan hos oss. Mina föräldrar ville inte att jag skulle berätta att jag varit uppe sedan halv fem, för att polisen varit hemma hos oss, det första jag gjorde när jag kom till skolan.

Monument. När atombomben exploderade nästintill rakt ovanför förvandlades domen från en utställningslokal för industriprodukter till ett monoment över mänsklighetens kraftfullaste massförstörelsevapen.
Monument. När atombomben exploderade nästintill rakt ovanför förvandlades domen från en utställningslokal för industriprodukter till ett monoment över mänsklighetens kraftfullaste massförstörelsevapen.

De var en av några kommunistiska familjer som bodde på den gatan i Masthugget.

– När jag skulle köpa strömming och stod i kö i fiskaffären knuffade tanterna undan mig och spottade på mig för att ’den kommunistungen inte skulle ha någon fisk’, berättar Ingalill med ett minspel som har svårt att dölja att glåporden hon fick höra som barn fortfarande gör ont.

– Jag har aldrig dolt mitt partimedlemskap och har i många sammanhang tidigt blivit stämplad som ’den där kommunisten’ men det har jag försökt ta med heder.

Ingalill har alltid accepterat kongressbesluten, även i namnfrågan, men hon blev besviken när Gudrun Schyman gick ut och sade att de som kallar sig kommunister var en belastning för partiet.

– Det kändes bittert även om jag inte kallar mig kommunist utan socialist. Det är klart att jag är nyttig för partiet även idag, och inte minst är partiet idag nyttigt för mig.

Under våren (2003) har partiet gjort upp om budgeten med socialdemokraterna och miljöpartiet i såväl riket som i Göteborg. Ingalill har erfarenhet av arbete i kommunfullmäktige och tycker att det varit svåra beslut att ta.

– Ställer vi upp i ett val gör vi inte det för att markera vår litenhet, utan för att markera vart man kan nå genom att samarbeta. Därför har jag alltid försvarat våra uppgörelser i kommunen med att det blir sämre om andra gör upp. Jag tycker helt och fullt att vänsterpartiet är på rätt väg men jag har i flera år känt, efter budget uppgörelsen: ’OK, men inte en gång till’ och så känner jag även i år.

– Problemet med årets budget är att det är de som har det sämst ställt som får betala, fortsätter hon.

Barn för fred. I den japanska folktron finns en föreställning om att man får lycka med sig om man viker ett tusen papperstranor. När Sadako Sasaki, 12 år, 1955 drabbades av leukemi efter att ha exponerats för strålning från atombomben tog hon sig för att vika ett tusen papperstranor men blev aldrig frisk. Hon dog efter att ha vikt sin 644:e. Barn i hennes skolklass vek ytterligare 356 till hennes begravning. Än idag viker skolbarn världen över papperstranor som bokstavligen väller in till Hiroshima och Nagasaki.
Barn för fred. I den japanska folktron finns en föreställning om att man får lycka med sig om man viker ett tusen papperstranor. När Sadako Sasaki, 12 år, 1955 drabbades av leukemi efter att ha exponerats för strålning från atombomben tog hon sig för att vika ett tusen papperstranor men blev aldrig frisk. Hon dog efter att ha vikt sin 644:e. Barn i hennes skolklass vek ytterligare 356 till hennes begravning. Än idag viker skolbarn världen över papperstranor som bokstavligen väller in till Hiroshima och Nagasaki.

Egen erfarenhet av viktiga politiska prioriteringar saknar inte Ingalill. Hon var ledamot av partistyrelsen 1968–1978 och under en tid distriktsordförande i Göteborg. Ingalill minns partisprängningen 1977.

– Många av mina vänner tillhörde de som bildade APK men politiskt och ideologiskt tillhörde jag VPK. Inte minst i kärnkrafts­frågan, berättar hon.

Under hela 80-talet och 90-talet innehade Ingalill tunga sjukvårdspolitiska uppdrag.

Samtidigt som Ingalill skötte sina parti­uppdrag var hon fackligt aktiv i SSR där hon var distriktsordförande 1972–1978 och även ledamot av förbundsstyrelsen en tid.

– Ibland kändes det som om jag var i Stockholm tre av månadens fyra veckor, säger Ingalill med ett av sina många leenden.

Även hennes yrkesval spårar hon till barndomen.

– I och med att mamma och pappa jobbade mycket och hade kommunalpolitiska uppdrag var det jag som fick svara i telefonen. Då fick jag tidigt lära mig att lyssna på människor, anteckna det viktigaste och föra informationen vidare.

– I arbetarklassen fanns ingen tradition av att läsa vidare på universitet. När jag gick ut skolan var det en yrkesutbildning som gällde. Jag valde mellan lärarseminarium eller socialhögskolan och då sång var ett obligatoriskt ämne i lärarutbildningen och jag inte kan ta en ton valde jag att bli socionom, berättar hon med ett skratt.

Outtröttlig. Att Ingalills ben inte längre bär henne hindrar inte att hon den 6 augusti varje år organiserar minnesstunden för atombombernas offer.
Outtröttlig. Att Ingalills ben inte längre bär henne hindrar inte att hon den 6 augusti varje år organiserar minnesstunden för atombombernas offer.

Skrattet förbyts i en bister min när hon berättar om hur socialvården såg ut på den tiden i Göteborg.

– I bergrummen under Rosenlund bodde 200–300 uteliggare under vidriga förhållanden. Du kan tänka dig stanken som var när vi vadade i gummistövlar genom deras avföring för att ge dem hjälp.

– Dessutom har Göteborgs kommun alltid räknat med att kyrkorna ställer upp. Utan dem skulle inte alla få hjälp och det är något som de ansvariga räknat med, fortsätter hon.

Arbetskamraterna uppskattade hennes arbete och karriären gick, trots motståndet mot henne som kommunist, uppåt. När hon var på gång att få topplaceringar inom den centrala ledningen valde hon att söka sig ut till Kortedala och tjänsten som socialbyråchefchef 1980. Där stannade hon till 1988 och jobbade fram till pensionen 1996 med utredningar åt kommunen.

I samband med den stora freds­demonstrationen 1982 då fem stora demonstrationståg sammanstrålade på Ullevi tog Ingalill, tillsammans med andra, initiativet till Socialarbetare för fred och sedan dess har hon varit verksam där.

För någon som kämpat för fred i hela sitt liv ter sig samtiden extra märklig. Samtalet styr in på invasionen av Irak. Ingalill är dock inte lika uppgiven som vid förra Gulfkriget.

– Då planerade jag och en vän våra 60-årsdagar och han sade ’det är ingen idé att planera eftersom ett världskrig är på väg’. Så uppgivet kändes det den gången.

Tillfällig. I fredsparken i Hiroshima brinner en låga som, tillskillnad från många andra monument, inte planeras vara evig. När det sista kärnvapnet försvunnit skall lågan släckas.
Tillfällig. I fredsparken i Hiroshima brinner en låga som, tillskillnad från många andra monument, inte planeras vara evig. När det sista kärnvapnet försvunnit skall lågan släckas.

Varje år har hon organiserat olika arrangemang och i år kommer hon åter igen att bege sig till Vasaparkens fredslund, den 6 augusti kl. 18.00, med sin lilla högtalare, några banderoller och närmare ett hundratal fredsaktivister. Det kommer hon att fortsätta med så länge hjärtat slår och rollatorn bär henne.

I fredsparken i Hiroshima brinner en låga i ett av monumenten. Den lågan är inte tänkt att brinna för evigt – när det sista kärnvapnet är skrotat skall lågan släckas. På frågan om när hon tror att lågan släcks svarar Ingalill både optimistiskt och pessimistiskt:

– Inom tio år, men jag tror inte att den folkliga opinion som krävs kommer till med mindre än att två kärnvapennationer är på randen till krig med varandra eller ännu ett kärnkraftsverkshaveri.

– Jag önskar verkligen inget sådant och jag hoppas att det går ändå. Det är därför vi håller igång yrkesgrupperna för fred och det är därför vi – hur litet det än kan verka – samlas varje år i fredslunden den 6 augusti och hoppas att vi blir fler än året innan, avslutar Ingalill.

Sista bilden. Jag kunde aldrig tro att det skulle bli sista gången jag fångade Ingalill på bild när hon lyssnade på Hans Linde på Bok & Bibliotek i september 2013.
Sista bilden. Jag kunde aldrig tro att det skulle bli sista gången jag fångade Ingalill på bild när hon lyssnade på Hans Linde på Bok & Bibliotek i september 2013.

Ingalill lämnar ett storslaget politiskt arv efter sig. Jag är tacksam att jag fick uppleva glimtar av denna aktivism unde de sista 20 åren, den sista fjärdedelen, av hennes liv vigt åt freden och socialismen. Oftast pratade vi mest, andra gånger ordnade vi praktikaliteter: Ingalill bestämde och jag verkställde. Titt som tätt fastnade Ingalill på film – och sedermera digital sensor – genom något av mina objektiv. Här är några av dessa bilder som jag hoppas kan hjälpa till att minnas Ingalill och hennes gärning:

Läs alla mina inlägg om fred, Hiroshima, Nagasaki och kärnvapen. Liknande inlägg:

1. Låt inte Göteborg bli ett nytt Hiroshima

2. Utfrågad om en kärnvapenfri värld av IKFF och Fredsam

3. Göteborg kommer, på mitt initiativ, att ansluta sig till Borgmästare för fred

4. ”Nu försöker vi förhindra ett tredje Tjernobyl” Peace Boat besökte Göteborg.

5. Farväl Kerstin – tack för allt

4 Comments

Lägg till →

  1. Monica Engvall 04 mars 2014 — 20:50

    En fantastiskt fin minnesbild av Ingalill. Du har fått med hennes otroliga drivkraft och humor.

  2. Elise Norberg Pilhem 17 februari 2014 — 11:02

    Fantastikt fin dokumentation av Inga-Lills arbete och betydelse för partiet. Du har fångat henne så bra i både text och bild. Inga-Lill skulle blivit mycket glad om hade kunnat ta del av detta. Tack Jöran!
    /Elise

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: